Nu har jag precis sagt det absolut svåraste hej då:et någonsin! De har varit mina i ett år och helt plöstligt åker man bara och lämnar dem. Usch, bara tanken just nu får mig att gråta. Sitter ensam i huset och bara tänker. Det är jobbigt nu. Men tanken att jag snart kommer vara hemma och krama om alla där hemma hjälper!

 

Det värsta av allt är att barnen inte förstår vad som händer. Det är bra för dem att de inte vet, men för mig gör det såklart ont när de frågar varför inte jag ska följa med till farmor och varför jag inte kommer vara här när de kommer tillbaka. Tanken att vi nu kommer prata via en dator och att jag inte kommer kunna krama om dem och pussa på dem som alltid gör ont! Jag kommer sakna dem så otroligt ofattbart mycket! Och värst av allt är att om några år kommer de antagligen att ha glömt bort mig. Men en sak är säker, jag kommer aldrig glömma dem! ♥